Kärleken är blind
Kärleken ser inte till kön. Kärleken ser till människor.
Hur skulle det kännas att inte våga visa sin kärlek, för sin partner, öppet? Eller att inte få?
För de heterosexuella finns det inga hinder eller tabun, men är man homosexuell spelar man på en helt annan spelplan med andra regler gällande och man anses vara fel. Fortfarande än idag. Fortfarande hos både unga som gamla.
Kyrkan gjorde, för länge sedan, homosexualitet till något fult och oacceptabelt. Än idag refererar icke kristna till Bibeln då de vill ha en ursäkt till varför inte homosexuella ska ha samma rättigheter och möjligheter i samhället som de heterosexuella har.
Vad är det egentligen som är så förbaskat provocerande med att två kvinnor eller män som öppet visar att de tillhör varandra?
Jag förstår inte riktigt. Och faktum är att det oftast är män som inte kan acceptera homosexuella män. Av någon bisarr, konstig anledning tror de att alla homosexuella män bara är ute efter sex och då är alla män deras potentiella offer.
Med andra ord menar dessa karlar att de går omkring och är kåta på varenda fruntimmer de träffar på. För är det inte det de säger? Att killar/män är ständigt kåta och sätter på allt som kommer i deras väg?
Jaja, när nu ska jag inte gå mer in på det. Börjar svida i ögonen och jag ska upp om några timmar. Återkommer till ämnet.
Väl mött!
På tal om
Jag har anmält mig till vikariepoolen och för att få vara med på listan måste man genomgå en intervju. Well, helt i sin ordning, tycker jag. Vad jag däremot reagerar mot är de frågor som ställdes.
En av frågorna var om jag kommer ihåg en, eller kanske flera, specifik(-) händelse(-r), lektion eller annan situation som jag känt att:"Wow, det här lyckades jag verkligen med!"
Vad svarar man på det? Läraryrket är ett långsiktigt arbete. Det är ju med människor man arbetar.
Det finns flera och läraryrket går mycket ut på att arbeta med att få individerna trygga i den arbetsmiljö de kommer att vistas i ett antal år framöver. När de är trygga i den grupp de tillhör, finns det inga hinder för några som helst ämnesområden och eleverna vågar och vill ifrågasätta, vågar säga sin mening, vill lyssna till varandra och framför allt respekterar de varandra oavsett åsikter osv. När jag som lärare lyckats jobba ihop klassen såpass, så är det en jävla kick. Och det är väl dessa situationer man kommer bäst ihåg.
Det måste finnas en öppen kommunikation mellan lärare-elever, elever-elever.
Att lyssna och vara lyhörd är också något som är oerhört viktigt. Och saken är ju den att det är egentligen inte förrän efteråt som man vet om man lyckats varit någon bra lyssnare eller ett bra stöd.
Jag försöker och misslyckas säkert ibland, men jag gör mitt yttersta för att eleverna ska våga komma till mig. Jag blandar ödmjukhet med raka puckar och ärlighet. Jag har en trygg famn att luta sig mot, men jag är inte blåögd och tror på alla oskyldiga förklaringar. Däremot så tar jag emot alla, oavsett om de är "skyldiga" eller inte.
Och vad som också är viktigt. Kritisera aldrig barn/ungdomar för deras personlighet, utan enbart för det de gjort, deras handlingar. Det är trots allt ett klassiskt uttryck bland barn och ungdomar:"Du tycker inte om mig", då man ger dem kritik för något dumt de sagt eller gjort. Då är det oerhört viktigt att poängtera att det är inte personen som man tycker illa om, det är handlingen.
Jaja, nog om det.
Det var flera andra frågor jag reagerade på. Frågor jag inte tycker ska ställas bara så där rakt av, utan att respondenten får och har möjlighet till reflektion.
Nåväl.
Nästa gång får man väl svara på frågan:"Vad finns det bortom universum?" på 2 minuter.
Ha det gott!
Dagens garv
Jag och min arbetskamrat satt och garvade läppen av oss efter jobbet till det här. Är det klockrent, eller klockrent? Underbart!
Clintan - the man
Clintan spelar en bitter, fördomsfull, gammal man (Walt Kowalski), som absolut inte ger mycket för sin egen familj, vilken i sin tur gärna vill ha bort honom från det hus han bor i. Clintans karaktär känner att familjen inte helst vill ha så mycket med honom att göra och familjen känner att de bara är i vägen och allt de gör för honom bemöts med otacksamhet.
Clintans karaktär har aldrig, som en "riktig man" sig bör, visat känslor gentemot sina barn. Han vill bara bli lämnad i fred. Och hans dyrbaraste ägodel är just en Gran Torino, en bil.
Det är kring denna bil som händelserna utspelar sig och ur den fördomsfulla, eller rent ut sagt rasistiska, gamle mannen växer det fram en varm och kärleksfull man, tack vare de grannar han har lyckan att ha...trots allt.
Jag skulle vilja påstå att den här filmen är en av hans absoluta bästa. Clintans enorma charm som hårding består, men den hårdheten är inte omänsklig. Bara missuppfattad.
Se och njut!
Fuskare
Mamma och jag hade en diskussion idag om de människor som utnyttjar det svenska systemet, trots att de tammefan inte gjort sig ens förtjänta av att få göra det.
Jag vet ett par förtidspensionärer som faktiskt inte jobbat ett dugg, eller gjort så lite som möjligt i arbetsväg, trots detta har de lyckats med bedriften att bli förtidspensionärer p g a någon form av åkomma de påstår/påstått sig ha. De orkar och vill härja runt med diverse grejande i sin vardag. Inte syns det då att de skulle ha besvär av någonting. Ja, förutom då de själva är snabba på att faktiskt påtala sina sk onda besvär.
Hur kommer det sig att dessa aldrig, eller åtminstone jävligt sällan åker fast för bedrägeri, för det är vad det är enligt mig, bedrägeri. Hur kommer det sig? Staten väljer att ta till hårdhandskarna gentemot fuskarna, men de lyckas ju alltid lura systemet på ett eller annat sätt och på så sätt komma undan.
Så fortfarande är frågan. Hur kommer man åt fuskarna? Det är ju trots allt i slutändan de som verkligen har en anledning till att de blivit förtidspensionärer som drabbas av dessa hårhandskar. De måste strida och bevisa, medan fuskarna sitter och gnider händerna av förtjusning av att än en gång kommit undan nätet på ett eller annat sätt.
Om jag är bitter? Nej, men jävligt irriterad på fuskare av denna grad. Speciellt då jag vet att de inte gjort sig förtjänta av någon form av ersättning pga "skador". De har lyckats prata till sig dessa förmåner och lever gott på det och jobbar lite extra vid sidan om.
Andra sliter sitt anletes svett för att få ekonomin att gå ihop och har inte samma möjligheter som dessa parasiter.
Och jag vill bara poäntera att det är de falska förtidspensionärerna jag talar om, inte de som verkligen har jobbat och slitit så att kroppen tagit stryk till slut. De som verkligen skadat sig och inte kan arbeta. De som verkligen har en anledning att få ersättningen.
Jag anser att man har rätt till de svenska sociala förmånerna om man gjort rätt för sig. Inte då man faktiskt inte ens gjort några hedervärda försök till att göra rätt för sig.
Så e de!
Amazing cats
Det här kunde ha varit Igor en fredagkväll, efter en hård arbetsvecka med många musjakter, hjulningar på bara fyra klor, lek med barbiedockorna, dammsugit, diskat..you name it. Vilken fantastisk katt, skulle man kunna säga. Och här sitter han och tar sig en välbehövlig biiiiira.
Wuawuawuiwaaa!, säger Frasse och tittar alldeles fascinerat på Igors fredagsmys... (Frasse är ju lite finare i kanten och skulle inte för allt i världen sitta och dricka bira hur som helst. Han dricker vin...)
Hade kunnat vara så, men icke sa nicke. Dock ska man väl inte förkasta fantasin av djurens förmågor och icke förmågor...
Köp Colgate...eller välj själv...
Jösses vad jag längtat
Som jag har längtat...
Kvinnokroppar
Artikelskrivaren, Lizzie, poserar naken och hennes lilla mage syns väl och avskräckte tydligen inte alla de läsare som ivrigt köpte numret. Så jävla underbart! Lizzie är en vacker kvinna med en vacker kvinnokropp. Punkt slut!
www.expressen.se/.../vi-gillar-vara-mjuka-magar
Jag önskar att det var mycket mer av sådant i våra underbara blaskor, som mer än gärna visar retuscherade modeller i kreationer, som förmodligen ingen med "normal" kroppsform skulle få på sig.
Personligen anser jag att kvinnokroppen är otroligt vacker, oavsett om man anser sig vara stor, liten eller någonstans mitt i mellan. Det som är så förbaskat tragiskt är att vi är indoktrinerade till att tycka att den typiska modellkroppen är den enda kroppen att sträva efter. Så fel det kan vara.
Och frågar man männen vad de vill ha, så är det faktiskt sällan de refererar till en modell...
Väl mött!
Sympatisökande människor
De verkligt starka människorna har inte behov av att ständigt påminna omgivningen om alla de besvär de påstår sig lida av eller faktiskt lider av.
Nåja, alla är vi ju trots allt olika. Vissa behöver den där bekräftelsen av allt och alla, ständigt och hela tiden. Andra är trygga med sig själva, har en bra självkänsla och vet att det duger och behov av att söka mening i tillvaron hos andra människor är inte det viktigaste. Det viktigaste är i slutändan att vara nöjd med sig själv. Det låter klyschéartat, men är så sant som det är sagt.
Självklart har vi alla behov av att få bekräftelse för den vi är och det vi gör, men inte hela tiden och ständigt. Inte om man i grund och botten är nöjd med sig själv och sin tillvaro. Att längta och sukta efter andras "hurrarop" tyder på en inre osäkerhet och oro, enligt mig. Komplex? Jag vill vara mer, bättre, roligare, tuffare mm, än vad du är? Om du har gjort någonting som jag kan avundas, måste jag vara sjufaldigt bättre/värre för att kunna mäta mig med dig eller andra?
Det är tragsikt och synd att människor måste skapa sig en tillvaro där den enda rättmätiga existensen för dem är att framhäva sina krämpor, som inte ens alltid finns. Eller kanske t o m sällan.
Lite funderingar från Läkargatan (hehe!).
Ödmjukheten lyser med sin frånvaro
Sagt av Anna Anka:
— Jag fick mycket stryk som barn och har inte lidit av det. En dask i rompan är nog bara bra för ett barn. Men jag tycker inte att man ska slå folk i ansiktet. Det är förnedrande och dessutom kan man få skador.
Kommentarer egentligen överflödiga, men en liten sak bara. Hon fick mycket stryk som barn och enligt henne har det inte gett henne några men...hmm, hon kanske skulle behöva gå till en terapeut? För nog fasen har det satt sina spår i henne. Hon verkar vara en kall, cynisk och kärlekslös människa. Jag säger bara stackars hennes barn.
Jo, jag förstår att hon säger saker för att provocera och för att få den publicitet hon i dagsläget får, men jag tycker att hon kan använda sin sk kändisstatus till något vettigare. Hur fan kan det vara ok att gå ut och säga att barnaga är helt i sin ordning?
Jo, och angående hennes kommentar om dödsstraff, att det skulle vara helt ok. USA har dödsstraff. Många oskyldiga och skyldiga har fått en dödlig injektion, fått sätta sig på elektriska stolen osv, men har brottsligheten minskat? Nope. Inte ens hjälper regeln med max tre brott innan du får sitta inne på livstid till att avskräcka människor från att begå brott.
Kanske dags att ställa sig frågan vilka det är som begår brott och varför och utgå från det till att förändra det amerikanska samhället och systemet. Det finns ingen som helst social trygghet om du inte har en massa pengar.
Världens största demokrati är inte mycket till demokrati när man väl börjar skrapa på den fina fasaden...
Och jag tror att lilla Anka är en rädd liten flicka i en storstad, som måste hitta sin plats på något sätt och hon har funnit en, dock är det beklagligt att hon hittar sin plats och gör sig till någon genom hjärtlöshet.
Det är Strindberg och jag som säger:"Det är synd om människan"
Väl mött!
Kommer ni ihåg...
Och så många fler nostalgiska barn- och ungdomsprogram det finns från 1970- och 80-talet. Ack, ja...
Den här listan satt jag och Patrick och knåpade ihop i lördags. Sent.
Väl mött!
Hjulsta/Tensta/Rinkeby
Nä, skämt åsido. Jag älskar faktiskt att åka till pappas nejder. Jag har aldrig tyckt att Hjulsta/Tensta på något sätt skulle vara sämre än andra förorter. Däremot gillar media att frottera sig i allt det negativa och tråkiga som eventuellt händer här. Och nu ska det understrykas att jag har väldigt svårt att tro, att det skulle hända mer i dessa förorter än t ex på söder. Men, som sagt, så har de redan ett dåligt och skamfilat rykte, vilket gör det tacksamt att skriva ner dem ännu mer och verkligen genom skriverierna konstatera att:
"Ja, vad är det vi säger. Det händer bara tråkigheter i dessa förorter...om det beror på att det är för mångkulturellt eller inte, eller vad det beror på...bla, bla, bla...! Vi måste städa upp!!"
Visst bor det väl rötägg där likväl som det bor rötägg någon annanstans. Varför skulle det inte göra det? Och hur många gånger frågar/intervjuar man dem som faktiskt bor i dessa områden? Hur intresserad är man av att veta hur de trivs? Hur de skulle vilja utveckla sitt bostadsområde? Hur trygga/otrygga de är? Varför de trivs där? osv
Visst kan jag erkänna att det märks i tunnelbanan att det faktiskt inte bor så många svenskar i dessa områden. Ju längre bort från t-centralen man kommer desto färre svenskar sitter det i t-banan på väg till Hjulsta. Jag ser dock inga problem i det här. Jag har aldrig sett det som något problem eller konstigt. Jag har alltid trivts jättebra när jag varit där och ärligen skulle jag kunna även bo där. Det skulle också vara kul att jobba som lärare i Tensta.
Det är bara fördomar som flödar och det är väl dessa fördomar man gärna skulle vilja tvätta bort. Som sagt, på vilket sätt är det värre att bo i Hjulsta, Tensta eller Rinkeby?
Egentligen handlar väl allt om hur man i media vill vinkla "problem". Och är det inte så att vi gärna vill läsa om alla de "problem" som finns i dessa förorter, istället för den glädje, kreativitet, mångfald osv som faktiskt, som jag i alla fall är övertygad om, finns där och som kanske är mer utvecklande än andra områden. Nä, det finns väl inget positivt med mångfald... Bara eländes elände. Det är bara de mer eller mindre "rena" svenska områdena som är trygga och ordentliga.
Hualigen, vad bra och duktiga vi är...
Eller...?
Tensta centrum
En vårdag i Hjulsta (Bild Ulf Larsson. Klicka på bilden för att se fler fina bilder från bla Hjulsta, Tensta)
Stockholm - alltid lika underbart
Först buss, sedan tunnelba...nej, det blidde det inte, vi fick gå tillbaka en bit och ta bussen till Rådhuset och sen tunnelbana därifrån till Tensta. Mellan T-centralen och Tensta hann vi dock gå till bolaget och äta lite, men dessa två otroligt viktiga aktiviteter tog inte så mycket av resetiden.
Nåja, väl i Tensta gick vi till Helena och hämtade portnyckeln till pappa. Vi blev kvar en stund och pratade lite. Trevligt, och speciellt då jag sällan faktiskt träffar Helena (som är mamma till mina yngre syskon).
Heh! När vi kom hem till Helena blev jag så fascinerad över hennes minimalistiska inredningsstil, tills hon visade flyttkartongerna hon håller på att fylla. Innan det hann jag tänka:"Det var väl fan vad hon kör enkelt och minimalistiskt här hemma...". Haha!
Jaja, jag fick förklaringen. Hon ska flytta.
I lördags när vi var till Tenstas enda restaurang, och åt pizza, kom ägaren och pratade med oss en stund. Vi fick nog veta en hel del och det mest intressanta är kanske hur vi ser på uppfostran och barnen. Nä, jag säger inte att det ena sättet är bättre än det andra. Nåja, jag går inte in i detaljer. Däremot måste jag berätta om en incident i hans liv, som han berättade för oss. Jösses vad jag skrattade.
Hans fru hade väl varit lite missnöjd med tillvaron ett tag och bjudit hem sina föräldrar, vilka skulle sitta med vid diskussionen hon skulle ha med sin man (restaurangägaren). Det handlade om det faktum att hon inte anser honom ha tid för familj, släkt och vänner. Svärmor höll med och tyckte att en skärpning var i sin ordning.
Restaurangägaren funderade och funderade, samtidigt som han var heligt förbannad, då (vilket han också förklarade för både frun och svärmodern) han faktiskt jobbar från tidig morgon till sen natt (kl 6-24). Det här ville varken frun eller svärmodern lyssna på, utan uppmanade honom att ta sig tid med familj och vänner.
Vad restaurangägaren gör är att han säger till sin svärmor att stanna kvar över natten. Han vill ju det så gärna, då de inte hinner träffas så ofta. Sedan skjutsar han hem svärfar. Så långt allt bra.
Morgonen därpå väcker han både frun och svärmodern med orden:
"Jag har tänkt på det ni sagt och ni har alldeles rätt. Jag måste ta mig tid till familj och vänner, så idag hade jag tänkt att ta ledigt från jobbet för att kunna göra dessa saker. Men jag vill att ni två går till restaurangen och öppnar den och ser till att allt fungerar som det ska den här dagen."
Svärmor tittade på honom och sa:
"Du är psykiskt sjuk! Vad har tagit åt dig??"
Klockan var 6 på morgonen och dessa damer sover i vanliga fall till klockan 14.00. Och som restaurangägaren förklarade för oss, så blev de galna om man väckte dem redan klockan 12.00.
Ni kan ju förstå reaktionen klockan 06.00... Tror ni att det blev mycket prat om att inte hinna träffa familj, vänner och övrig släkt efter den väckningen? Haha!
Klockrent!
Väl mött!
Det kalla är på väg...
Fy fasen vad det är kallt ute. Gillar inte alls, ska jag bara upplysa er om. Det var så nice när det var lite lagom kylslaget och solen sken så där underbart värmande, men nu...? Nä, inte alls lockande att trampa iväg på morgnarna.
Jag träffade på en kompis på högskolan, som planerar att dra iväg ca 4 månader till varmare nejder. Detta gör han varje år och oftast hamnar han i Asien, av förståeliga skäl. Om jag är avis? Jupp, så in norden. Han jobbar och sliter, sparar pengar och så unnar han sig en trevlig liten resa. Rätt tänkt, tycker jag.
Men lite avis är jag allt...varmt och skönt. Manana, manana.
Spela, skriva, läraryrket
När man loggar in sig där försvinner tid, tanke och plats, oavsett om det finns tid eller inte. Kul, kul.
Nu ska jag väl ta tag i min c-uppsats, i alla fall den början jag ska ha klar till fredag då jag för första gången ska träffa min handledare.
Idag har jag varit ledig från vfu:n. Jag kommer också att fortsättningsvis vara ledig på onsdagar. Hade en av lärarna fått välja hade jag förmodligen haft lektioner från kl 08.00 -16.00, utan paus. Men sörru, det funkar liksom inte. Bara för att jag jobbat som lärare och är nu student, så går jag ju givetvis inte med på att utnyttjas som gratis arbetskraft. Förresten så har jag fler lektioner än de andra lärarna på de fyra dagar jag är där, så den här lediga tiden ska jag både planera lektioner och skriva på min (mina) uppsats(-er).
Jag måste erkänna att de kliar i fingrarna när jag ser hur de andra lärarna gör och hur och vad jag skulle vilja göra med både svenskan och SO:n.
Det är ganska fascinerande hur lärare resonerar många gånger. Jag vet att det är lätt att ställa upp mer än tiden egentligen tillåter, men någongång måste jag som enskild lärare säga stop! det går inte att min planeringstid går åt, för att jag måste hoppa in som resurs överallt. Om jag gör det, så gör jag det för att jag vill, vilket innebär att jag inte kan kräva att alla andra gör det...bara för att jag gör det.
Det var väl det en av lärarna syftade på när jag sa ifrån deras planering av mitt schema. "Jag går in på den lektionen bara för att eleverna behöver extra stöd och det är på min planeringstid...", sa hon till mig.
Jaa-a, vad ska jag göra åt saken? Ställa upp tvåfaldigt? Nej. Been there, done that, så många gånger. Tro mig.
Det kan låta cyniskt och egoistiskt, men någongång måste man faktiskt lära sig att säga ifrån. Det är lärarna så förbaskat dåliga på. De stället upp och ställer upp, men får ingenting tillbaka och så gnäller de. Säg mig, på vilket arbetsplats skulle arbetstagarna gå med på samma villkor, dvs ställa upp med gratis arbetskraft utöver det arbete de redan gör?
Hur mycket går inte lärarna och vikarierar för sina kollegor, då de är sjuka eller vabar? Mycket. Skolan sparar vikariepengar och lärarna förlorar planeringstid osv. Låter som ett bra samarbete.
Facket? Eeh...vad? Vilka? Syfte? Uppgift?
Och tro mig. Även om man säger ifrån, så ställer man ändå upp jävligt mycket. För skitpengar.
Jag kanske skulle ha hoppat på juristutbildningen i Stockholm. Sökte två gånger och kom in. Första gången mest för skojs skull, andra gången hade jag t o m tackat ja, men det var inte läge för det då. Jag hade idag varit färdig jurist, åklagare. Mycket jobb och en helt annan status, om det är det man är ute efter.
Nä, jag väljer läraryrket. Varför? Jo, för att det är så otroligt givande och kul att jobba med ungdomar, även om lönerna lämnar mer att önska... Och så ser jag faktiskt enorma möjligheter med yrket och skolvärlden. Visst är det en konservativ och stelbent värld i mångt och mycket, men med stor portion envishet och jävlar anamma så går även den världen att göra något åt.
Nu till mitt arbete...
Väl mött!
Det är min pappa det handlar om
Hjärtat är så ledset. Tårarna bränner och vill ut ur tårkanalerna.
Hoppet är ju trots allt det sista som lämnar skutan, vilket gör att jag hoppas och åter hoppas på att pappas tumör i hjärnan inte är elakartad och att den inte spridit sig.
Ibland, måste jag säga, ibland suger livet hästskit-fitt-kuk-jävlars. Och är så in i helvete orättvist.
Jag är ledsen. Jag är förbannad. Jag är rädd.
Och så tänker jag:
"Nä, det är nog inte sant. Det är ett dåligt jävla skämt, rent ut sagt."
Men jag hoppas och håller tummarna på att det inte är så farligt.
Det är ju min pappa det handlar om. Min underbart snälle, stor- och varmhjärtade, tjurigt envise pappa det handlar om.
Min pappa.
Jupp, that´s right
Jupp, det finns som på fullaste allvar tror att jorden snurrar tack vare dem. Utan deras magiska inblandning i allting skulle ingenting fungera. Enligt dem.
Eller kan det vara så att:
Lägenhetstitt
Nä, den var väldigt fin. 2,5 RoK, ca 90kvm. Vi får väl se vad mamma gör.
Spännande!
Väl mött!
Middagen hos mamma och nästa vecka
Gott i stora mått!
I morgon är det dags för en ny vecka med nya möjligheter.
Jag ska följa med mamma och titta på en lägenhet i morgon. Hon är väldigt förtjust i den och då jag sett bilderna från lägenheten förstår jag varför. Stort, nyrenoverat och luftigt. Fräscht och fint.
Jag ska, redan i kväll, börja knåpa på min c-uppsats. Jag ska träffa min handledare på fredag och få lite tips och råd inför det fortsatta arbetet. Imorgon börjar också min vfu-period. Det handlar bara om fyra veckor, så det går väl an. Och så trivs jag ju med arbetskamraterna, så det hjälper ju till.
På onsdag och torsdag kväll har jag finska, grammatik och fonologi.
Till torsdag har jag en tenta jag egentligen ska skriva, men vi får se hur det artar sig. Den kan jag lämna till senare tillfälle. Å andra sidan så skulle det vara skönt och ha den gjord. Nåja, vi får se.
Jag längtar dock redan nu till fredag. Då ska jag och Patrick till Stockholm och bara njuta av varandras krop..sällskap, menar jag. Vad vi ska göra? Det återstår att se. Vi gör det som faller oss in.
Det var i stora drag min kommande vecka.
Härliga grejer det där.
Kramia!
