Michael Jackson är död. Tragiskt med tanke på att han faktiskt bara var 50 år.  Men å andra sidan blir man förvånad egentligen? Hur tragiskt det än må vara så lekte han lite för mycket med ödet. Hur mycket klarar kroppen av innan den säger Stop!. Han opererade sig, åt b la medel för att bli vit i huden (för inte tror jag han led av hudsjukdomen vitilago)m m och hade samtidigt en önskan att leva för evigt. Visserligen kommer hans alster att alltid leva kvar och påminna efterlevande om hans storhet som artist, men som människa kommer kanske de flesta att komma ihåg honom som "En man som var rädd för livet". För var han inte det egentligen ? Hur såg han på sig själv? Om man ständigt vill förvandla sig själv till oigenkänlighet, hur mycket älskar man sig själv egentligen?

Självklart vet vi ingenting om hans personlighet. Vi vet det som media har skrivit, och vi vet också därmed att mer än hälften inte ens behöver komma i närheten av sanningen. Jag har många gånger tyckt synd om honom som människa. Han har fått oförskämt mycket skit i media för att han just har varit den udda person han varit. Och här vill jag understryka att, att vara udda är inte fel. Vad jag ifrågasätter, eller inte ens det, utan frågar mig, är hur lycklig och nöjd var han med sig själv och livet? Eller så kanske han var det...

Jag ryser vid tanken på att behöva ändra hudfärg för att få den status jag som människa har rätt till. Än idag är det så att det är den vita mannen (och kvinnan) som är normen i mångt och mycket. Jo, tro mig så är det.

Skolverket har skrivit en rapport  som beskriver barns, ungdomars och andra studerandes vardag i skolan(diskriminering, trakasserier och kränkningar). Här kommer det fram att invandrarbarn många gånger strävar efter att vara som svenskar (prata "ren" svenska osv). Ju renare uttal, desto mer svensk, anser både elever med annan etnisk bakgrund än svenska och de med svensk bakgrund. Det finns en outtalad hierarki bland elever, där de svenska barnen (och kulturen)står högst. Fan, en jävligt skrämmande tanke. Har vi verkligen inte kommit längre? Nä, att förändra folks medvetande, tankar, rädslor, fördomar osv tar jävligt lång tid.

När ska vi inse att det är olikheterna som förgyller tillvaron och för utvecklingen framåt?

Oförklarliga saker händer. Igår när Isabella och jag satt i Eevlinas rum och pysslade med vårt slogs helt plötsligt radion på. Vi hade inte lyssnat på radion tidigare. Och när jag skulle ut och röka hörde jag att de pratade på finska i TV:n. Inget konstigt med det. Det händer ju faktiskt att de har nyhetsrapportering på finska, men det lustiga var att det var den finska kanalen som var på, och när jag frågar Isabella om hon, av någon outgrundlig anledning, bytt kanal säger hon nej. När vi lämnade vardagsrummet var kanal 8 på och den ligger på kanal15. Finska kanalen på 13. Vad hände?

Fick vi påhälsning av någon igår kväll?

Är det egentligen svårt att tänka sig att det finns ett liv efter döden? Det vi inte kan se med blotta ögat eller bevisa med vetenskap, är det mindre sant? Måste "sanningen" upplevas med våra ögon? Kan de inte upplevas med våra andra sinnen. Vi har ju faktiskt fem stycken. Varför skulle dessa fyra andra vara mindre trovärdiga?

Hur upplever en blind sin omgivning. Den blinde kan ju faktiskt inte se omgivningen med ögonen, utan måste förlita sig till hörsel, känsel, luktsinnet (och smak, förstås). Ibland undrar jag om inte de blinda ser världen klarare än vad vi seende gör? Vi tar allt så självklart och därför kan mycket av det som finns runt om oss gå förlorad. Vi kan se solnedgången och beundra dess prakt, men upplever vi den med resten av våra sinnen? Kanske skulle vi uppleva den på ett annat sätt om vi blev tvungna att sätta ord på den.

Är det så att vi seende ibland faktiskt famlar i blindo?

Jag läste för många år sen en underbar bok (kommer tyvärr inte ihåg vad den heter, men handlingen och karaktärerna har etsat sig fast i mitt minne). Boken handlade om en kvinna och en man, där kvinnan var äldre och blind och mannen var yngre och konstnär. En vacker och annorlunda kärlekshistoria.

Det jag så väl minns av boken är att han, som var konstnär, hade svårt att finna skönheten och inspirationen till sina verk. Han träffar kvinnan i en park och de börjar diskutera. Ur detta möte växer en annorlunda kärlekshistoria fram. Hon är blind och det är hon som lär honom att se omgivningen och livet. Hon lär honom att uppleva och känna livet. 

Livet är mer abstrakt än vi människor tror. Allt vi ser med våra ögon är inte den enda sanningen. Livet är större än det vi har här och nu.

Gör som de små, gulklädda figurerna i eniroreklamen "Look outside the box". ;)

Kärlek!