Michael Jackson är död. Tragiskt med tanke på att han faktiskt bara var 50 år.  Men å andra sidan blir man förvånad egentligen? Hur tragiskt det än må vara så lekte han lite för mycket med ödet. Hur mycket klarar kroppen av innan den säger Stop!. Han opererade sig, åt b la medel för att bli vit i huden (för inte tror jag han led av hudsjukdomen vitilago)m m och hade samtidigt en önskan att leva för evigt. Visserligen kommer hans alster att alltid leva kvar och påminna efterlevande om hans storhet som artist, men som människa kommer kanske de flesta att komma ihåg honom som "En man som var rädd för livet". För var han inte det egentligen ? Hur såg han på sig själv? Om man ständigt vill förvandla sig själv till oigenkänlighet, hur mycket älskar man sig själv egentligen?

Självklart vet vi ingenting om hans personlighet. Vi vet det som media har skrivit, och vi vet också därmed att mer än hälften inte ens behöver komma i närheten av sanningen. Jag har många gånger tyckt synd om honom som människa. Han har fått oförskämt mycket skit i media för att han just har varit den udda person han varit. Och här vill jag understryka att, att vara udda är inte fel. Vad jag ifrågasätter, eller inte ens det, utan frågar mig, är hur lycklig och nöjd var han med sig själv och livet? Eller så kanske han var det...

Jag ryser vid tanken på att behöva ändra hudfärg för att få den status jag som människa har rätt till. Än idag är det så att det är den vita mannen (och kvinnan) som är normen i mångt och mycket. Jo, tro mig så är det.

Skolverket har skrivit en rapport  som beskriver barns, ungdomars och andra studerandes vardag i skolan(diskriminering, trakasserier och kränkningar). Här kommer det fram att invandrarbarn många gånger strävar efter att vara som svenskar (prata "ren" svenska osv). Ju renare uttal, desto mer svensk, anser både elever med annan etnisk bakgrund än svenska och de med svensk bakgrund. Det finns en outtalad hierarki bland elever, där de svenska barnen (och kulturen)står högst. Fan, en jävligt skrämmande tanke. Har vi verkligen inte kommit längre? Nä, att förändra folks medvetande, tankar, rädslor, fördomar osv tar jävligt lång tid.

När ska vi inse att det är olikheterna som förgyller tillvaron och för utvecklingen framåt?