Så in i helvetes jävla förbannad
Jag har alltid lärt mina barn att ta sitt ansvar,vilket innebär t ex att när de var små och kom hem och beklagade sig över att någon varit taskig eller sagt taskiga saker, så var det första jag frågade:"Vad gjorde du? Sa du någonting och i så fall vad?" Jag hade redan bestämt mig att jag inte ville bli en mamma som strök mina barn medhårs och såg dem som oskyldiga i alla lägen, vilket i så fall hade kunna lett till att de blivit manipulerande skitstövlar.
Jag talade också om för dem, att om de såg någon fara illa på ett eller annat sätt (fysiskt eller verbalt) så måste de gå till en vuxen och tala om det. Jag hade aldrig godkänt en ursäkt om att "de bara stod bredvid", då jag faktiskt anser att man är lika delaktig i det dåliga i så fall. Där var jag stenhård. Därför är det med sorg och ilska i hjärtat jag ser, att föräldrar ursäktar sitt barns beteende med diverse olika, jävligt dåliga, ursäkter. I stället för att ställa barnet mot väggen och kräva ansvar. Nej, gång på gång ser jag att detta barn, dock tonårig, kommer undan med krokodiltårar och "det är sååå synd om mig"-tal hela tiden. Trots att föräldrarna vet att ungen är en manipulativ lögnerska.
Detta gör mig så in i helvete jävla förbannad. Om ni bara visste.
Varför tror vissa, mindre skickliga föräldrar, att bara för att man som förälder ställer krav på sina barn och visar att ens beteende har konsekvenser, att man inte älskar sina barn? Fan, det är väl då man verkligen älskar sina barn! Att våga ta de tråkiga bitarna också och visa att man faktiskt bryr sig om dennes beteende och välmående. Inte att låta ungen glida undan gång på gång och säga..."...men det är ju min dotter/son...." Vad är det för kärlek??
Jo, jag har två döttrar, vilka jag älskar över allt annat, men aldrig, aldrig att jag skulle låta dem bete sig som skitstövlar och komma undan med det. ALDRIG!! Och inte fan skulle de kunna ursäkta sitt beteende med "...men det var inte jag, det var min kompis...", om de satt bredvid när deras kompis hotar och mer eller mindre misshandlar någon annan. Aldrig i helvete!
Ja, nu är jag förbannad. Så in i helvete, jävla, skit, kuk förbannad!!
Fy faaan!
En hyllning
Här kommer en klockren hyllning till den store Michael Jackson. Evelina älskar klippet och sitter och garvar åt det varje gång hon ser det.
Ja, vad säger man. Oslagbar imitation av The One and Only!
Nä,
Jo, och det är ju bra...
...eller inte...
Vänskap
Måste vänner ha samma mål och drömmar, för att överhuvudtaget kunna vara vänner? Jag tycker inte det. Vänskap är djupare än så och har egentligen ingenting med min framtid/drömmar att göra. Är man vänner ska man kunna lyssna, råda och respektera den andres tyck och smak, även då man faktiskt inte riktigt vandrar samma stig. Vänskapen är ju faktistk utöver det liv man lever, utöver den partner man har, utöver de mål och drömmar man har och vill uppnå. Vänskapen är utöver, men inte mindre värt.
Den dagen jag väljer mina vänner efter det liv jag lever, inte efter den djupa samhörighet jag känner med personen, ska jag kanske ställa mig frågan:"Hur bra vän är jag?"
Typ så...
http://www.foretagsuniversitetet.se
Så känner jag mig nu. Evigheters skriverier just nu, känns det som. Jag har träsmak i röva, trots att jag tagit några uppmuntrande skutt ner till tvättstugan mellanåt.
Jag ser dock ett ände i detta ämne och snart har jag gjort alla uppgifter och kan skicka in dem.
Idag har jag faktiskt sett solen genom fönstret. Fantastiskt!
Jupp!
Waky, waky!
Ha en bra dag. Rusa inte huvudlöst framåt bara...
Nu så...
Tv 4 visar en ny dokumentärserie som heter Mamma till en mördare. Jag såg det andra programmet idag, som handlade om en man som i sin sjukdom hade knivhuggit till döds sin sambo, sina barns mor. Han hade efter många om och men fått diagnosen paranoid schizofren och måste, givetvis, medicinera sig för att kunna fungera någorlunda ok ute i samhället. Dock hade han misskött sin medicinering, vilket ledde till detta olyckliga och tragiska.
Föräldrarna till mannen verkade så himla insiktsfulla och var otroligt ärliga i sina förklaringar och sin syn på sonen och hans sjukdom. Det var inte alls så att de satt och anklagade någon, även om de (med all rätta) ifrågasatte sjukvården så till vida att kollen inte alltid är vad man skulle önska att det var, när det handlar om sjuka människor.
Det var två otroligt klarsynta människor, som försökte förklara situationen som varit, som är och deras farhågor inför framtiden. Och även om de inte kan förlåta sonen för det han gjort, så älskar de givetvis sin son för den person han är, förutom sin sjukdom.
Nästa måndag sitter jag klockan 21.00 framför tv:n igen.
Väl mött!
Nu lite viktig samhällelig info
...nu sitter jag här och hinner skriva ett mindre intressant inlägg på min blogg, då jag väntar på att min stora primadonna ska bli färdig för promenaden.
* Nu ska jag ut och ta en rask promenad med Isabella.
* Måste handla ägg.
* Hem och göra mat
* Plugga
Underbara grejer det här.
Vänta.
Skriva om dagens, sorry kvällens, blivande mat.
Vänta.
Nä, nu drar vi.
Tjolahopp vad intressant!
Moder Therese om att äga
Desto mer du äger, desto mer har du ockuperat och du kan ge mindre. Men desto mindre du har, desto större frihet äger du. Det är ingen förödmjukelse eller botgöring. Det är glädjefull frihet. Det finns ingen tv här, eller annat hit och dit. Men vi är mycket lyckliga...
Blir jag lyckligare om jag äger saker, men inte äger tillfredställelse till livet? Kan saker kompensera tomhet? Eller är det bara en tillfällig lycka. Mäter vi människor vi möter efter vad de äger och har? Om de äger en fin bil, stort hus, senaste tekniska prylarna osv, är de mer lyckade människor då? Kanske har de haft större ambitioner att få en samhällelig status, men är de egentligen mer lyckade och framför allt, är de mer lyckliga? Nä, inte skulle jag, som jag sagt tidigare, ge bort alla miljoner om jag vann på lotto. Självklart är det ju så att pengar betalar hyra och mat, och de är nödvändiga i våra liv. Vad jag vill säga är att livet är så mycket mer än konsumering av en jävla massa onödiga varor. Hur mycket onödigt kommer inte svenska folket köpa nu till jul? Vi pratar om hur viktigt det är med familjen och familjens sammankomst under juletider, men trots det känner de flesta en enorm press på att köpa klappar åt höger och vänster. Vad är det då man prioriterar som viktigt under julen, i slutändan? En present, när den kommer spontant och inte under tvång, är mer uppskattad hos mig. I veckan fick jag en av de absolut finaste av presenter av min äldsta dotter Isabella. Hon hade skrivit ett brev till mig. Ett vackert, insiktsfullt och trösterikt brev, som flödade av kärlek och värme. En påminnelse om den djupaste av kärlekar som finns. En sådan gåva är den vackraste av alla gåvor.Moder Theresa -citat
När en fattig människa dör av hunger är det inte för att Gud inte tog hand om denne. Det hände därför att varken du eller jag gav den personen vad den behövde. Calcutta finns överallt i världen om du kan se med dina ögon...
En tankeställare till alla dessa människor som skyller på Gud när någonting tråkigt händer i världen. Vi människor har skapat orättvisorna, konflikterna och krigen, inte Gud. Det är vi människor som kan återställa ordningen och rättvisan i världen, inte Gud. Däremot kan vi tro och hoppas på att vi människor besitter Guds godhet och kärlek nog för att vilja förändra orättvisorna. Eller är vi för egoistiska?
Bland annat helgen som varit
För övrigt har helgen gått i de lugnas tecken. Jag konstaterade att mitt liv lunkar på i lugnets tecken nuförtiden. Det är plugga, plugga och plugga som gäller. Så stimulerande.
En vän ringde mig i fredags och var på väg mot terminalen i Stockholm. Han och hans kompisar skulle på kryssning. "Jaha, är den någon speciell kryssning", undrade jag och då nämnde han några band som skulle spela. Hårdrocksband. Helt plötsligt slog det mig, att det är ju för fan november och dags för hårdrockskryssningen! Shit, inte ens det har jag kommit ihåg. Jag lever ju uppenbarligen helt isolerad. Näsan fastklistrad vid böckerna...
Den kryssningen är ju så kul. En båt med en massa hårdrockre. Hur rätt kan det bli? Så jävla rätt och så jävla kul! Vi provade att åka på Rockabillykryssningen en gång. Eller jag blev övertalad. Tyvärr. Den kryssningen var den tråkigaste jag någonsin åkt. Jag överdriver inte ens. I wish. Båten var full av stora (då menar jag grooosse!) kvinnor, eller i alla fall skulle de under den otroligt manliga munderingen och beteendet föreställa vara kvinnor. Söndertatuerade, stora varelser med t-shirt (med diffusa, larviga tryck) och skinnväst. Deras karlar såg ut som små sugrör i jämförelse. Tråkiga var de också. Inte sjutton var de fart på raggarna eller rockabillyfolket. Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Det var verkligen slöseri med pengar och tid.
Jag tröttnade vid 24.00 och sa att jag skulle gå och käka och lägga mig i hytten tills bandet, jag ville höra, skulle spela. Efter mig kom min kompis, ca en halvtimme senare, och tänkte samma sak och tyckte lika mycket om stämningen på kryssningen som jag. Och när man föredrar att ligga i hytten, i stället för vara bland annat folk, ja, då fattar ni vilket tråkigt folk det var. Det spelade ingen roll om man själv var på G. Alla var ju döingar i alla fall. Nä, aldrig mer Rockabillykryssning.
Nä, så nog blev jag otrooligt avis när J. ringde och sa att de var på väg mot Stockholm och Cinderella för att lyssna på bra musik i roligt sällskap.
Nästa år...!
Angående det sverigefinska företaget (inlägget tidigare), så hittade jag i stället ett sverigefinskt samarbete, som startades upp i början av detta år. Detta samarbete är på forskningsnivå och ska förbättra skogsindustrin i både Sverige och Finland och göra den mer konkurrenskraftig. Intressant, eller inte...
I lördags var jag barnvakt åt Tuva, brorsans lill-jänta. Jag har sagt det tidigare och jag säger det en gång till. Den tösen har energi. Jag menar ENERGI. Å andra sidan så stupade hon i säng när vi kom hem på kvällen. Bokstavligen stupade. Heh!
Adam och hans kompis hade skrämt upp varandra, så de satt med kakka i brallan när vi kom hem till dem. Adams kompis satt o tittade på Zombieland. Nä, det gick inte ens att bli skrämd av den filmen. En riktig skitfilm. Sämsta jag sett på bra länge. Den skulle nog föreställa vara komedithrilleraktig, men visade sig vara skräp.
På tal om annat. Språk är ju, som jag tidigare nämnt, intressant. Och ord och begrepp som vi i Sverige ser som harmlösa kan betyda något väldigt kränkande i andra länder. Jag kom att tänka på ordet tös, vilket här i sverige betyder flicka, men betydelsen av det ordet är något helt annat i Norge. Ordet betyder...prostituerad. Jag vill bara snabbt tillägga att det inte är den innebörden jag har när jag skriver ordet tös om Tuva.
Så när vi säger:"Åh, vilken söt liten tös!" Så är det faktiskt en liten flicka vi menar. I Norge skulle de höja ögonbrynen och undra om man helt tappat konceptet...kalla en liten flicka för en söt prostituerad...
Jaja, det var lite rappakalja för denna gång.
Väl mött!
Nu ska jag
Din heder
Jaja, shit the same. Vad jag vill komma fram till är att han skrivit en bok jag läste nyligen. Den heter Din heder och handlar om hedersrelaterad våld. Jag måste erkänna att han imponerar faktiskt. Inte var hans låttexter speciellt djupa eller eftertänksamma, men skriva böcker kan han.
Han vågar beröra ett ämne, som än idag är lite hysch, hysch kring och som gärna jämförs med misshandel och mord på svenska kvinnor. Snacka om att ta bort kärnan i problematiken i hedersrelaterad våld/mord.
Nåväl, med en vardaglig lätthet berättar han om Meryem, som längtar efter ett annat liv än det liv hennes föräldrar (och deras omgivning) förväntar sig att hon ska leva. Som läsare fångas man upp av hennes och, givetvis, hennes familjs öde, för trots allt är det en tragedi som går i cykler och som inte ser ut att ha ett ände. Generation efter generation tvingas, ja tvingas säger jag, fäder och söner till förtryck (även mammor och systrar). I regel förstärks familjestrukturens hierarki, när de tvingas flytta till ett land där de inte har någon annan trygghet än familjen och de andra familjerna som oftast, också, hamnar i samma område. Är dock ingen ursäkt!
För ärligt talat. Vem vill egentligen döda sitt eget barn?
Min övertygelse är att den dagen vi verkligen vågar prata om detta problem, från både kvinnors och männens håll, så kommer kanske några av de flickor räddas, som trots allt längtar efter att få leva sina egna liv. Bestämma över sig själva. Att få vara egna individer. För är det inte det vi alla vill? Vara egna individer.
I boken möter man den svenska lamheten. Vadå? Förtryck? Men snälla raring, tonåringar har vi väl alla varit och vi vet ju att föräldrarna ibland kan reagera lite starkt, men det är ju för ditt eget bästa. Eller annat avståndstagande, istället för att försöka på något sätt hjälpa. Jag får en känsla av att det ibland måste vara slumpen som avgör om dessa flickor/kvinnor överhuvudtaget ska få hjälp av det svenska samhället. Hur ska de lyckas träffa den rätta personen, som faktiskt tar sig tid och lyssnar? Då menar jag lyssnar ordentligt med båda öronen och hör vad de egentligen säger, istället för att avfärda problemet av rädsla, okunskap eller något de anser familjen själv ska reda ut.
Nej, i alla familjer går det inte till så här, men det har inte med saken att göra. Problemet finns och jag har insett att så länge det inte blir rubriker om hedersvåld, så finns det inte politiker heller som vågar eller vill lyfta fram frågan.
Nåja, boken är läsvärd, absolut.
Skrämmer mig...
gör det faktum att SD har över 5% av dagens väljare på sin sida.
Jag ska ärligt säga att jag faktiskt inte läst så mycket om vad SD egentligen vill med sitt parti och vilka punkter de egentligen driver. Det har aldrig intresserat mig, då jag anser att det lilla information jag har räcker för att jag ska bli mörkrädd.
Det senaste uttalet om att de ser muslimer som Sveriges farsot lägger inte till några som helst pluspoäng.
Jag trodde på fullaste allvar, trots att det förflutna visat det så många gånger, att mänskligheten lärt sig någonting av den främlingsfientliga historian vi har bakom oss, men icke. Ännu idag går människor på de mest banala och ynkliga argumenten om "dom där andra som kommer hit och fördärvar vår kulturarv...bla, bla, bla...". Lever vi inte på 2000-talet? Har vi inte fått mer kunskap om "de där andra"? Tydligen inte. Eller så vill vi inte. Frågan är ju bara hur det kommer sig att vi har behov av att skylla på "dom där andra" så fort landets ekonomi inte glänser och jublar?
Många gånger skyller man också på att "de där andra" kommer hit och snor våra jobb. Jojo, vilka jobb är de dessa människor snor? Jobb, som de, som klagar, förmodligen inte själva skulle vilja ha. OM de nu överhuvudtaget får jobb, "de där andra".
Är det skillnad om en svensk får jobbet jag sökt, än om en utlänning får det? Vad är skillnaden? Snodde utlänningen jobbet framför näsan på mig, men inte svensken? Det är väl för fasen troligare att en svensk glider in på ett banaskal pga kontakter än att en utlänning får jobbet pga lämplighet. Vem ska man då vara förbannad på? Är det bättre att bli snuvad på ett jobb pga att han/hon kände chefen, men inte hade kompetens, erfarenhet, behörighet osv? Nä, då är det, enligt mig, bättre att ha samma chans, dvs konkurrera på lika villkor.
Men det oroar mig fortfarande att SD har så pass många väljare bakom sig, trots alla idiotiska uttalanden de har gjort. Jag vet inte, men jag börjar undra om inte det säger mer om deras väljare än om dem själva.
Nåväl, man får hoppas att folket hinner komma till sans innan valet hösten 2010.
Godhet
En äkta godhjärtad människa har inte behov av att basunera ut sin godhjärthet. De lever efter viss moral och kärlek och det är de nöjda med. De har inte behov av andras bekräftelse på att det de gör är bra och godhjärtat. De gör bra och empatiska saker för att de har en övertygelse om att det är det enda rätta, inte för att få höra omgivningens hurrarop. För dem är glädjen att ge, inte att få. De har förstått att äkta kärlek, värme och omtanke inte springer ur några egoistiska baktankar, utan de kommer ur ren och skär gudomlig godhet.
Det är inte hur mycket vi arbetar som är det avgörande. Det är inte ens vad vi gör som är det viktigaste. Det avgörande är om vi gör det vi gör i kärlek.
Moder Theresa
Moder Theresa, vida känd kvinna, var en mycket god människa. Den uppmärksamhet hon fick var kanske inte för att hon själv ville ha den, utan för att omvärlden hade behov av den. Hon skrek inte ut sin godhet , hon levde godhet. Hon var godheten personifierad.
Long time no see...
Hur kommer det sig att vissa människor snackar, snackar, snackar och ändå har de inget vettigt att säga? Munnen går i ett och det ses som en merit, i stället för att låta innehållet i det man säger vara en merit.
Älskar de sin egen röst? Eller tror de verkligen att de är både smarta och roliga? Grejen med dessa människor är, att de sällan har tid att lyssna på någon annan. De hinner inte. De måste få släppa ur sig en massa fraser, som i slutändan ändå inte handlar om någonting. Hur ska man då ha tid och ork att lyssna på någon annan?
Och till råga på allt så är det inga nyheter som undslipper deras läppar. Same shit hela tiden. Menlöst och tanklöst pratande. Och i regel handlar allt om dem själva. Hela tiden.
Jaja. En tanke bara.
Väl mött!
Kauniita unia!
Tehty on.
Kotitentti kohta valmis.
Huomenna taas muihin tehtäviin kiinni.
Elämä on nastaa!
Öitä!
Tässä teille vähän Dingoa ja heidän kappaleensa Nahkatakkinen tyttö.
Finnarna lära sig ryska?
Nu kommer ju min lilla undran. Tror han att ca 140 miljoner ryssar kommer att ha möjlighet att besöka Finland överhuvudtaget? Och hur är det med ryssarnas behärskning av det engelska språket? Lär inte de sig detta språk, precis som de flesta andra länders elever?
Och tror han på riktigt att eleverna kommer att kunna lära sig det ryska språket på några timmar i veckan/3 år? Ett språk som inte alls, på något sätt, liknar det finska.
Sen vill jag bara påminna om att Finland är tvåspråkigt och förhoppningsvis ska så förbli. Jag vet också att det finns åsikter om detta hos den finska befolkningen och många skriker ut sin finskhet, vilket givetvis innebär att de vill att Finland ska bli enbart finskt med endast finska som det officiella språket. Svenskan skulle då bli ett minoritetsspråk(?), vilket det mer eller mindre är om man räknar till de svensktalandes antal. Tyvärr.
Nä, sluta fjäska för ryssarna. De får lära sig engelska precis som alla andra.
А Б В Г Д Е Ё Ж З И Й КЛ М О П Р С Т У Ф Х Ц Ч Ш Щ Ъ Ы Ь Э Ю Я
Vackert språk i jämförelse...
Grasy island, grasy island, grasy islands bride.
Först var det finsken som sa:
Heinä saari, heinä saari, heinäsaaren morsiain.
Sedan var det svenskens tur o han läste upp den följande:
Hö ö, hö ö, hö öns mö.
Ööööh, liksom...vad säger man?
Är inte finska språket vackert, så säg...
Japansk robot
Blind lydnad
Boken handlar om ett par studenter som får till uppgift att ta reda på vad som hänt Polly, en ung tjej som försvunnit efter en fest och som kommer att dö om de inte hittar henne i tid. Denna uppgift ges till studenterna av en filosofilärare, vars uppenbarliga uppgift är att få eleverna ifrågasätta vad som är verkligt och inte verkligt. Finns Polly i verkligheten, eller är hon och hennes liv uppdiktat av läraren? Är studenterna beredda att gå hur långt som helst i sitt sökande efter Polly? Och hur kommer det sig att fallet Polly har så mycket gemensamt med ett verkligt fall och på vilket sätt är läraren involverad i det verkliga fallet?
Frågorna är många och boken är spännande. Jag hade verkligen svårt att lägga ifrån mig den. Jag förlorade mig i boken och den slut jag hade förväntat mig visade sig vara helt fel. Det blev ett oväntat slut.
Rekommenderas starkt!
Kent
Kanske är det för att dessa två inte har den där typiska Kent -tungheten över sig...?
PMS -varning?
Stackars, stackars!
Det är intressant hur vissa människor har alla åkommor som andra människor, fast två gånger värre.
Det finns väl ett namn på det?
Typ...hypokondri?
Hjärnan
Gonatt på er och hoppas natten blir en fin upplevelse...
Platon. Så sant, så sant
Nalle Puh 2
Nalle Puh - A.A. Milne
Nalle Puh 1
Nalle Puh - A.A. Milne
.png)
Cupseger för AIK
Grattis till AIK! Och ni som älskar detta lag.
Hur ska detta seger firas? ;)
Sitter här med
Och så längtar jag efter Patrick. Han slutar snart...
Förkylning
Nä, det är ingen synd om mig. Jag ville bara meddela er att jag varit duktig. Med en underbar förkylning, som både slagit ut hörsel (det är som vacum i öronen) och fått tår- och näskanalerna att rinna och täppas igen vartannat, kroppens muskler (som jag sällan använder mig av) har gjort sig påminda av en ihärdig värk, men trots detta så har jag ändå gjort det jag skulle ha gjort. Är det inte fantastiskt? Jag blir så imponerad, så jag finner inga ord.
Är det för att jag är kvinna? (hehehe!)
Nä, inget ont om er grabbar. Vi vet ju hur ni upplever en förkylning...ungefär som att kläcka ur sig ett 4-kilos bebis genom rectum... ;)
Jo, lika vacker känner jag mig när snoret rinner, som ur en läckande kran. Röd under näsan efter alla snytningar.
Vajert!
Love yourself
Dagens föreläsning
Jaja, det var jävligt skönt att få, det jag redan visste, bekräftad.
Dagens föreläsning var den sista för denna gång och för den här utbildningen. Nu ska jag koncentrera mig på att skriva min c-uppsats och examinationsuppgift. Två stora uppsatser de lagt så här på slutet. Sure, jag hade kunnat skriva på någon av dessa två tidigare...eller inte. Jag har haft vfu och de dagarna ska jag bara medddela er att jag varit slut, finito, over´out ur systemet. Ingen rast, ingen ro var det under mina 4 veckor och så hade jag finskan, vilket jag fortfarande har, men inget som jag stressar mig över.
Det fixar sig. Det gäller bara att strukturera upp tillvaron, vilket inte alltid är det lättaste. I alla fall för mig. Jag är nog strukturerad i mitt ostrukturerade tillvaro. That´s me in a nutshell...
Jaja, så är det...
Jag såg lite av det där skitprogrammet. Ännu ett meningslöst program om...vad? När folk handlar massor? Totalt jävla ointressant, men jag förstår att det säkert går hem i stugorna. Tydligen har inte svenska folket något vettigare för sig än att frottera sig med totalt intelligensbefriade, intetsägande program om människor på shoppingsemester.
Och dessa program tar över vår tv mer och mer. Vi ser ensamma mammor som får kåtslag på killar som nästan är lika gamla som deras egna söner. (Nåja, åldern har ingen betydelse) Vi ser tjejer/killar som försöker finna lyckan hos några av våra ensamma bönder. Vi ser morsor som ska bestämma vilka deras söner ska dejta. Helst ska tjejerna vara kring 25-27, ha en egen karriär, vara bullbakande förebilder och oskulder till råga på allt (trots att de kanske haft ett långvarigt förhållande). Lycka till! Mammorna får väl modellera ihop en docka som de garanterat vet är orörd och absolut inte säger emot om någonting.
Nu väntar vi med spänning på Paradise Hotel, där tjejer och killar ska intrigera, knulla och leva loppan i ett antal veckor.
Vi har även alla dessa gör-om-mitt-liv-och-hem-program, vilka i och för sig kan vara intressant (nu riktar jag mitt intresse mot inredningen), men de är ju på varje kanal. Alla ska göra om hela tiden och ingen av dessa inredningsstylister har egentligen en egen stil. Förutom Tomas och...vad heter hans partner. Nåja ni vet vilka jag menar. De vågar åtminstone gå utanför ramarna emellanåt. Men för övrigt så är alla sååå inne på inredning hela tiden och överallt. Det är modernt att vara det idag.
Ja, vi har ju Top model för 150:e säsongen i rad. Puta med läpparna, lite lagom och titta med ögonen. Ansträngande. Jupp. Det jag kan tänka mig är jobbigt är det faktum att de använder sina kroppar som verktyg. Och tänk er att ständigt vara under lupp. Duger? Duger inte? Det gäller att ha distans till sig själv och sitt arbetsredskap, vilket inte alla har och det i sin tur leder till dessa monstruösa modeller som bantat ner sig till ingenting.
Inte kan vi ta hand om våra barn heller. Därför producerad det ett program för alla föräldrar, som inte vet hur man lär sitt/sina barn vett och etikett. Nanny.
Vilket kulturutbud vår tv har att erbjuda oss. Jag imponeras och bugar för alla dessa (+flera till) program som fyller mitt liv med mening och glädje. Jag inser att jag levt ett torftigt liv och nu har jag uppnått nirvana. Fulländelsen är total och jag bara undrar hur jag kunnat klara mig utan dessa kulturberikande programmen innan...
Halleluja!
Carola och Hank von Helvete
Carola och Hank von Helvete från Turbonegro ska göra duett, tydligen. Silent night.
Ett gudsfruktigt samarbete.
Ångra relationer/förhållanden?
Min längsta relation har varit med mina barns far. Vi separerade utan hatkänslor. Jag gick vidare. Han gick vidare. Båda på olika sätt. Jag har aldrig tyckt illa om honom och har då inte ångrat vår relation. Varför skulle jag? Vi hade många fina år tillsammans, men i slutändan började det fattas något och vi kunde inte gå vidare tillsammans. Varför fortsätta en samvaro när det inte finns något att fortsätta för? För barnens skull? Absolut inte.
Självklart har jag analyserat vår relation och vad det var som inte ville sig i slutändan, men jag ser inte separationen som ett misslyckande. Jag är övertygad om att var sak har sin tid i våra liv. Vi hade våra år tillsammans och det var dags att gå vidare till nästa steg. Jag blev en erfarenhet rikare och skulle inte för allt i världen vilja ha bort den tiden. Vi fick ju också två underbara tjejer tillsammans.
Idag är han lycklig med Helena och har hittat en trygg bas i sitt liv. Vi kan umgås, vilket jag förstått många utanför vår krets tycker är konstigt. Hur kan man umgås med ett ex? Det finns ett enkelt svar på det. För att vi kan. Jag ser inte honom som mitt ex, jag ser honom som mina barns far. Precis som jag tror han ser på mig. Jag är Tanja och jag är mamma till hans två döttrar. Inte ett ex. Vi är faktiskt två individer och är inte bundna av något ex-liknande band.
Det vi hade, hade vi för många år sedan och vi har sedan länge gått vidare båda två. Tänk vad enkelt det kan vara ibland.
Relationen jag hade efter separationen var väl mer eller mindre en hej-vi-har-kul-när-vi-träffas-relation. Han bor i Stockholm och det var oftast där vi träffades. Om vi hade en framtid tillsammans? Nej. Det kan man känna och förstå ganska snart i en relation. Men vi hade kul. Och som jag sagt till honom, så är han inte ett pojkväns-ämne. Idag är vi vänner och han kan ringa mig ibland för att höra hur det är. Det har även hänt att vi tagit några öl när jag varit i Stockholm. Då har även hans tjej varit med. Anna, en jättehärlig tjej.
Ja, tänk jag är även vän med honom. Varför? För att jag kan. Enkelt.
Att kunna vara vän med de man haft en relation med innebär, i alla fall enligt mig, att man gått vidare i sitt liv. Jag säger inte att det är lätt att avsluta en relation, men när man sörjt och insett att det är ett naturligt steg i sin egen vidareutveckling så kommer man vidare. Bara för att inte kärleken håller, måste man slå hål på vänskapen?
Och så slår kärleken till när man minst anar. Hos mig var det i egenskap av Patrick. Skönt som fan. Vem vet vart hän den här relationen leder, men just nu njuter jag av att vara kär och ha honom i mitt liv.
Nä, ångra inte gamla relationer. Det finns ingen anledning. Något har de gett er och de erfarenheter ni fått har gett er en pusch framåt i livet, oavsett om det var en bra relation eller inte. Analysera, ta lärdom och gå vidare. Vad som helst förutom att stå och halka på samma fläck och oja er för det ni inte fick eller för det som inte blev.
Gå framåt...
Age vs fun?
.jpg)
Nä, just...låt inte åldern styra det goda livet.
AIK svenska mästare
Jaha, det är ju bara att gratulera alla inbitna AIK fans. Evelina var och tittade på den avgörande matchen hemma hos sin pappa, som är en gjuten AIKare, vilket han överfört på tjejerna. (kallas för hjärntvätt kanske, jag vet inte). Evelina kom hem med ett jävligt brett leende i alla fall.
