"Du e så...wow wow, yeah, yeah...!" Kommer ni ihåg den låten? Martin Svensson hette artisten. Visst var det han som gjorde låten?

Jaja, shit the same. Vad jag vill komma fram till är att han skrivit en bok jag läste nyligen. Den heter Din heder och handlar om hedersrelaterad våld. Jag måste erkänna att han imponerar faktiskt. Inte var hans låttexter speciellt djupa eller eftertänksamma, men skriva böcker kan han.

Han vågar beröra ett ämne, som än idag är lite hysch, hysch kring och som gärna jämförs med misshandel och mord på svenska kvinnor. Snacka om att ta bort kärnan i problematiken i hedersrelaterad våld/mord.

Nåväl, med en vardaglig lätthet berättar han om Meryem, som längtar efter ett annat liv än det liv hennes föräldrar (och deras omgivning) förväntar sig att hon ska leva. Som läsare fångas man upp av hennes och, givetvis, hennes familjs öde, för trots allt är det en tragedi som går i cykler och som inte ser ut att ha ett ände. Generation efter generation tvingas, ja tvingas säger jag, fäder och söner till förtryck (även mammor och systrar). I regel förstärks familjestrukturens hierarki, när de tvingas flytta till ett land där de inte har någon annan trygghet än familjen och de andra familjerna som oftast, också, hamnar i samma område. Är dock ingen ursäkt!

För ärligt talat. Vem vill egentligen döda sitt eget barn?

Min övertygelse är att den dagen vi verkligen vågar prata om detta problem, från både kvinnors och männens håll, så kommer kanske några av de flickor räddas, som trots allt längtar efter att få leva sina egna liv. Bestämma över sig själva. Att få vara egna individer. För är det inte det vi alla vill? Vara egna individer.

I boken möter man den svenska lamheten. Vadå? Förtryck? Men snälla raring, tonåringar har vi väl alla varit och vi vet ju att föräldrarna ibland kan reagera lite starkt, men det är ju för ditt eget bästa. Eller annat avståndstagande, istället för att försöka på något sätt hjälpa. Jag får en känsla av att det ibland måste vara slumpen som avgör om dessa flickor/kvinnor överhuvudtaget ska få hjälp av det svenska samhället. Hur ska de lyckas träffa den rätta personen, som faktiskt tar sig tid och lyssnar? Då menar jag lyssnar ordentligt med båda öronen och hör vad de egentligen säger, istället för att avfärda problemet av rädsla, okunskap eller något de anser familjen själv ska reda ut.

Nej, i alla familjer går det inte till så här, men det har inte med saken att göra. Problemet finns och jag har insett att så länge det inte blir rubriker om hedersvåld, så finns det inte politiker heller som vågar eller vill lyfta fram frågan.

Nåja, boken är läsvärd, absolut.