Kan man som förälder ursäkta sitt barns beteende och handlingar med: "Det är ju ändå mitt barn..."?

Inte slutar man väl att älska sitt barn för att man lär det rätt och fel? Vem gör det?

Varför har så många föräldrar svårt att skilja mellan sak och person? Att älska sitt barn utesluter inte uppfostran med konsekvenser. Det innebär inte att man älskar allt denne gör och gör barnet fel måste ju föräldern visa att det blir repressalier. Eller är jag helt fel ute?

Men, det är ju trots allt mitt barn - är en ursäkt som säger mycket om föräldern. En ryggradslös krake som godkänner vilket oacceptabelt beteende som helst i slutändan. För som denne säger...det är ju mitt barn... och orkar inte ta föräldrarollen på allvar.

Att acceptera det faktum att vi alla gör fel och det är av felen vi också ska lära oss är en given sak, men att ha låt-gå-mentalitet och bara acceptera utan vare sig seriösa diskussioner eller konsekvenser är inte ok.

Att vara förälder är inte alltid lätt och uppfostran kräver tid, energi och engagemang. Dessa saker kan tryta ibland, men måste hållas fast vid. Att vara konsekvent är A och O, även om det kan brista där också emellanåt. Som förälder får man kanske upprepa sig många gånger innan budskapet går hem. Det är väl här orken tryter för många och man väljer att se mellan fingrarna alltför oftast. Eller blunda.

Stå fast vid bra moral, etik och värderingar, oavsett ork och energi.

Barnen är ju av dig kommen...

?