Jag har funderat mycket på det här att bli mamma idag. Att bli förälder. Idag får vi genom TV följa unga mammor, födslar på BB osv. Det har blivit något av en industri att på ett eller annat sätt låta mammor och barn exponeras i TV eller blogg. Ok, fine, är det det de vill, så låt gå, men vad är det som har förändrats i vårt samhälle, då vi, nu -idag, har ett sånt otroligt behov av alla dessa "dokumentärer" och blogg som vill visa oss hur barn föds och växer upp?

Att vara stolt över det barn man bär på och så småningon också föder, är fullt normalt, enligt mig. Jag kan personligen medge att mina två födslar var det absolut bästaste av det bästa som någonsin hänt mig. Att ligga och ha ont för att sedan få det där lilla knytet lagt på magen slår alla känslor i världen och det finns ingen som egentligen med ord kan beskriva hur det känns. Inte ens den mest verbalt begåvade kan beskriva detta. Det är bara något som man inombords upplever och jublar åt. Orden tappar mening och känslorna tar vid. Dessa, som är obeskrivbara.

Människor har under alla tider, så länge hon funnits, fött barn. Givetvis har synen på barnen förändrats genom åren, många gånger absolut till det bättre. Dock finns det kanske mycket att önska av föräldrarna. Barn är inga gull-gull leksaker, vilka klarar sig utan en vuxen människas guidning. De är i allra högsta grad i beroendeställning och behöver all hjälp de kan få. Och kanske mer där till.

När barnen är små, är problemen oftast lika små. Men det är när de växer och kommer in i puberteten de behöver en handfast människas kärlek och förståelse. Då börjar världen formas. De hamnar i en twiligh zone, mellan vuxenhet och barndom. I sin tro om att helt plötsligt kunna klara sig själv och veta vilka beslut de ska ta, kan de komma vilse och behöver kärlek, kramar och omsorg. Mycket. Och tålamod och försåelse från oss vuxna.

Jaja. Jag kritiserar inte dessa människor som väljer att på TV eller blogg visa upp både sig själv och sitt/sina barn. Jag bara undrar vilka drivkrafter som finns bakom alla dessa program. Och hur kommer det sig att vi i dagens läge har sånt behov av visa upp, stöta och blöta, någonting som funnits så långt tidigare? Barnen är det mänskliga chihuahuer? Och framför allt...vem låter barnen välja?

Jag önskar bara att dessa som gärna ställer upp och visar allt och inget också inser att det mastodonta och gudomliga de lyckats prestera behöver livslång kärlek, omsorg och trygghet. Och fram tills dess att de blir vuxna behöver de också ärlig och hederlig uppfostran.