Cykla, cykla o cykla i högfart. Knäskålarna vacklar av förskräckelse, men de får de tåla.

Har gjort en massa ärenden runt om i stan och tog cykeln för ovanlighetens skull. (Kanske för att syrrans båda cyklar är här hos oss? Hmm.. måste laga Isabellas...). I vanliga fall går jag. Jag går och går, och ibland känns det som att mina ben är evighetsmaskiner. De går, går och går, precis som klockan, förutom när batteriet tar slut, vilket det kan göra även hos mig.;) Nåväl, då är det bara att stoppa fingrarna i någon liten kontakt och ladda igen. (Eller mentalt intala mig själv att alla kilometer jag går om dagen stärker själen;))

Idag var det inte så svårt att ta sig ut. Solen skiner och värmer så skönt. Nu är den riktiga sommaren på väg?

Ut i solen och må gott!

Moro, moro!