Jag älskar mina barn. De e de underbaraste jag har, men trots det kan jag ibland bli så heligt trött och förbannad på dem. Konstigt? Nää. Ibland förbytts de till små varulvar som bara vädrar blod. Jag kan riktigt se hur skepnaden börjar förändras, hårväxten blir grövre, käkarna blir bredare och tänderna längre och vassare. Där det en gång fanns välmanikyrerade naglar finns nu vassa klor, som bara väntar på att få slita offret i stycken.

Syskonkärleken kan vara lika underbart, som när man lägger sig bland ett hav av brännässlor och njuter. (Finns väl säkert någon som provat...). Mellan denna sjudande syskonkärlek står jag, den arma modern, och undrar vad det var som hände(?). Jag tittar lite försiktigt ut genom fönstret och håller tummarna på att rymdskeppet står där utanför, redo att frakta bort dessa två uuuunderbara godingar lååångt bort. Eller är det kanske jag som ska ta tillfället i akt?

Och de bara älskar varandra...