Jag har lugnat ner mig från gårdagen. Men tänker dock inte be om ursäkt för de hårda orden. Orättvisor och speciellt när det vid så tydliga klavertramp inte tas några som helst ansvar, utan man väljer att plocka på sig offerkappan, gör mig heligt förbannad. Det är synd om en notorisk manipulatör, som aldrig har behövt ta ansvar för sina handlingar, då vuxna valt att stryka denne medhårs och tyckt synd om vederbörande.

Nej, jag hatar inte ungen. Jag är nog mest besviken på alla de vuxna som funnits och finns i dennes liv och som fortfarande, trots att ungen uppnått övre tonårsålder, så är det ingen som sätter ner foten och hojtar till högt och ljudligt om hur fel beteendet är. Det räcker med att ungen tar på sig offerkappan och gråter lite krokodiltårar.

Än är det inte försent att ta tag i situationen, men då måste något hända nu, inte imorgon.